Submitted to Alliance Wakeboard, UK and Nordic Surf Mag, SE.
VIDEO: http://vimeo.com/46749638
Spying at the Champ of Scandinavia.
By Ben Wannamaker
Arriving to see Sweden’s private summer ‘Neverland’ two weeks before the annual ‘Champ of Scandinavia’ wakeboard cable system competition on July 20-22, was, barring all exaggeration: a mind-fuck.
For any spatially conscious athlete (barring no skateboarder, skier, snowboarder, surfer, kitesurfer and primarily: wakeborder) a facility like that which is seen on the grounds of WCPE (West Coast Park Events) can hardly be approached in any civilized manner. Immediately one will twitch and get itchy to rip. Because sitting in the backyard of the competing Hoppe clan’s (Benjamin, Mattias, Jeremia and Judith) family home is: a perfectly popping trampoline, a cable system with a perfect pond – filled with utterly sizable sliders, rails, heel and toe side jumps half submerged, a 4-foot-mini ramp, a summer snowboard and skiing jib setup with an assortment of rails and boxes to choose from, a launch ramp into their pond for floating bikes, scooters, rollerblades and skateboards as well as a moto-x kicker equipped with a perfect grassy transition.
I was happy to see the compound ‘sleeping’ when I arrived two weeks before the aforementioned event. But the differences were palpable between then and the day of the contest.
Where one calm day before the media shit-storm flew in, I could roam freely between the trampoline and the mini-ramp, suddenly I was dodging gazelles with no clothes. Their sculpted boyfriends held hamburgers, swung overly priced iphone holders from their thick necks, sported shiny shades and showed off shitty tattoos. When during my first visit a family of ducks mucked about in the easy evening, they were forcefully ejected from their duck-home two weeks later by 600 extremely stylish young people, proud dad’s with bad tans, eighteen year-old girls with douche bag faux-Hepburn status, leggy ladies with pockets hanging languidly on their naked thighs from the bottoms of light blue, too-intently-torn daisy dukes, babies in cons, spitting images of Greek Olympians, teen boys who look like teen girls with dreadlocks, gym goers whose parents financed
the Audi that they roared into the grass-field with… the list goes on…the ducks weren’t pleased. And all these animals appeared to be judging, judging, judging each other from the grassy knoll beside the pond-stage and rip-roaring drunk on sunshine
and single tall-boys at the sidelines.
—
The first day of qualifying was sunny, with little wind and judged intermittently by the Hoppe brothers and a few other attending pros.
Amateur and open men / women proceeded to jog through two laps of the course, getting scored on variety, air tricks, obstacle tricks and intensity. And the level was high. Although the pros were sitting the qualifying day out, the level that came especially from the amateur amateurs of both sexes shut up every too-cocky bystander doing little more than sipping their sun-burn brighter in the afternoon solsken. And although the tension in the air was apparent, it was still being held in someones backyard (if you forgot about the Neff Tent, the beer tent, the moto cross rider doing shirtless endo’s in circles and the pure reverberating volume of the cheers when anything got stomped in the pond) so, people weren’t exactly ‘playing it safe’ on the first day. Personal bests got attempted and some were even surprisingly landed. The old adage of kooks using Kodak courage paid off for a lucky couple and after a fire poi show that concluded with an audience member’s cigarette being lit, we took to the white tent to find our dancing feet.
—
Sleeping in a station wagon has no mystique, but after waking up sticky for a minute before cracking the window and letting the shady air rage in, I smiled: listening to the sound of the cable tearing people into the features at little past nine a.m the next day. The crack of a wakeboard landing on the flat water of a pond is like a cap gun: like an artistic car crash is to a blind man: there’s the whizzing wind up in place of our hypothetical tires squealing; the moment where you mentalize with whoever is in the spotlight or seeing their life flash before their eyes, and then either the unsuccessful splash of ass cheeks or the confident stomp that sounds like a THWACK. Regardless, I woke up and approached the body of water to journalize the finals with a Falcon Can in each pocket, and at little more than a speedy saunter.
After breakfast off the grill from Grandma, I started to take a few notes as the pro finals from each gender started developing.
Trick wise, it seems like for men, doing doubles is quite hot at the moment with four of the chaps in the finals tossing them with every-day confidence, including: Jeremia Hoppe (double mute halfcab roll), Benjamin Hoppe (double s bends), Mattais Hoppe (whirly dick) and Nico von Lerchenfeld (double back roll).
For ladies, S bends on the air-trick side of things seemed to be quite progressive as well as tantrums being so common that they appeared a necessary ingredient to get to the finals.
With my few Falcon’s now down, I made my way into the swamp to urinate and heard the distant crowd roar behind me as the man on the microphone made a sincere ass out of himself.
In a large way, the pro men’s finals were judged by the crowd: after a riders lap, the crowd would cheer while a kronor count went higher and higher until the applause died down and therefore, they’d get what they ‘deserved’ (many opting for crowd-pleasing circus tricks). So with a large pot to disperse and a drunken crowd growing ever-more hoarse, the men lapped and lapped and lapped until the funds were all dried up.
The sun drained down like the lager did; mosquito came from the forests edge, the lawn emptied of expensive cars, and last night’s once-white tent became dirty and segregated with amateur boys standing statue still. Girls in three rows of four did
the synchronized ‘surfer girl’ routine while the lesser sex stared and stated nothing other than that they were afraid. A freestyle battle ensued between two too-clean, and the crowd roared on, on que.
SWEDISH TRANSLATION via Maud Gothlin
Våta drömmar på WCPEs Champ of Scandinavia
Av Ben Wannamaker
Att komma till Sveriges eget Neverland två veckor innan den årliga kabel-tävlingen Champ of Scandinavia i juli var, utan minsta överdrift, ett mind-fuck.
Har man som atlet av valfritt bräd-slag (skate-, snow-, surf-, kite- och inte minst wake-boardåkare) någon som helst spatial medvetenhet kan man knappast närma sig en anläggning som den på WCPE (West Coast Park Events) på ett civiliserat sätt. Det börjar genast rycka i kroppens shred-muskler. För på baksidan till den tävlande Hoppe-klanens (Benjamin, Mattias, Jeremia och Judith) familjehem finns nämligen: en perfekt poppande trampolin, ett 2.0 kabelsystem (i en välplacerad damm fylld med obstacles som tagna från en wakeboardåkares våta dröm), en miniramp, ett summer-setup för de som normalt rippar på snö, en volleyboll plan och (som grädde på moset) en vedeldad badtunna.
Det gladde mig att området fortfarande “sov” när jag kom dit två veckor innan nämnda tävling. Förändringen som skedde från den dagen till tävlingsdagen var påtaglig.
Ena dagen, innan mediestormen härjade loss, kunde jag röra mig fritt mellan trampolinen och minirampen, för att andra dagen plötsligt behöva väja för gaseller utan kläder. I händerna höll deras skulpterade pojkvänner hamburgare och runt deras vältränade halsar svängde orimligt dyra iphoneväskor, matchat med glansiga glajjer och taskiga tribal- tatueringar. Den lilla andfamiljen som lugnt guppat omkring i dammen under de ljumma kvällarna när jag först kom hit, tvingades två veckor senare hastigt bort från sitt bo av sexhundra laid-back-stajlade ungdomar, stolta pappor med taskiga solbrännor, nyblivet myndiga brudar med fejkad Hepburnstil, långbenta damer med fickor hängandes mot de nakna låren från nederdelen av sina mycket-medvetet-söndertrasade jeansshorts, bebisar i vagnar, kopior av grekiska gudar, tonårspojkar som ser ut som tonårsflickor med dreadlocks, muskelspännare vars föräldrar sponsrat Audin som de gasade in på gräsplanen med… listan fortsätter… andfamiljen var inte glad. Och alla dessa varelser verkade (av blotta uppenbarelsen att) döma (varandra) bredvid dammen-som-blivit-scen, vara sjukt fulla på både solsken och öl.
Den första kvaldagen var det ultimata wake-förhållanden: sol, och knappt någon vind. Dömde gjorde proffsen: bröderna Hoppe ackompanjerades av både andra invitational-åkare och speciellt inbjudna domare.
Deltagarna i amatörklassen såväl som open ladies/ men satte fart genom två varv av banan och blev bedömda utifrån fyra kriterier: variation, air-tricks, obstacles och intensitet. Och nivån var hög. Även om proffsen inte deltog i kvalen så var prestationerna, speciellt från nybörjaramatörerna på både tjej och kill-sidan, så bra att det täppte igen käften på alla kaxiga åskådare som inte sysslade med mycket annat än att jobba på brännan i eftermiddagssolen. Och även om stämningen var så spänd att man kunde ta på den, var det ju ändå så att tävlingen hölls på någons bakgård (om man inte räknar med Neff Tent, öltältet, motorcrossåkaren som åkte runt barbröstad i cirklar på framdäcket och det genljudande jubel som infann sig varje gång något sjukt stompades på vattnet), så folk höll sig inte direkt till sina säkra kort den första dagen. Med lite kodak- courage gjordes det flera försök på personbästa och förvånansvärt nog landades en hel del nya trick. Efter en poi-show där en av åskådarnas cigaretter tändes begav vi oss till det vita tältet för att svänga på våra lurviga.
Det finns inget romantiskt med att sova i en kombi, men efter ett klibbigt uppvaknande vilket hastigt följdes av en nedvevad ruta och således frisk luft, så log jag till ljudet av hur kabeln redan börjat slunga åkare i luften strax efter klockan nio följande dag. Ljudet av en wakeboard som landar på en stilla vattenyta är som när en knallpulverpistol går av, precis som en konstnärlig bilolycka måste te sig för en blind: den visslande vinden som får symbolisera däckens skrik, ögonblicket då du blir ett med personen i strålkastarljuset eller ser hur deras liv fladdrar förbi framför deras ögon, och sedan antingen ljudet av misslyckande i form av röv mot vatten, eller ett segervisst stompat SMACK. I vilket fall så vaknade jag till och strosade i maklig takt mot vattnet för att dokumentera finalerna med en Falcon i varje ficka.
Efter frukosten från Hoppe-farmor vid grillen satte jag mig tillrätta i solen för att studera proffs- finalernas utveckling.
På herrsidan verkar det som att det är inne att göra doubles då fyra av killarna i finalen flippade lika säkert som om de gjort det i sömnen: Jeremia Hoppe (double mute halfcab roll), Benjamin Hoppe (double s bend), Mattias Hoppe (whirly dick) och Nico von Lerchenfeld (double back roll).
För damerna verkade S-bends i air-tricks avdelningen vara det nya svarta, liksom tantrums som var så vanliga att de verkade vara en nödvändig ingrediens för att ens ta sig till final.
Eftersom jag hade fått i mig ett par Falcons vid det här laget begav jag mig inåt träsket för att urinera och hörde publikens avlägsna jubel bakom mig då mannen bakom mikrofonen skämde ut sig själv fullständigt.
Pro-men finalen dömdes av åskådarna: efter åkarens varv så jublade publiken medan speakerns hand (fungerade som ‘mynträknare’ i tusenlappar) höll upp finger efter finger tills applåderna dog ut och åkarna därmed fick de vad de “förtjänade” (det blev en hel del publikfriande cirkustrick). Så med en stor prispott att fördelas och en full publik som blev allt hesare, åkte herrarna varv på varv på varv tills både pott och drycker sinat.
Solen gick ner, ölen likaså, myggorna surrade fram från skogsbrynen, parkeringen tömdes på dyra bilar och gårdagsnattens en gång så vita tält var smutsigt med amatörpojkar i alla hörn. I tre rader av fyra gjorde tjejerna en synkroniserad “surfer girl”-koreografi medan hörnens stillastående statyer stirrade. Ett freestyle battle hölls mellan två tillsynes priviligerade unga kombattanter, och publiken tjöt som på given signal.
